Vad?

Visst har jag ett trist liv? Jag har syskon som bråkar, jämt och ständigt. Det bästa jag vet är när jag får vara i stugan ensam, näst efter det tycker jag om att fota och få vara med mina kompisar. Sedan är det ju inga fel på att få veta att man är duktig i skolan och presterar höga betyg, det känns alltid kul!
Om jag fick bestämma vad jag vill göra så är det nog faktiskt att bli fotograf, jag vill fånga något som aldrig kan fångas igen på samma sätt, jag vill se det som inte alla kan eller har tid att se. Jag vill visa världen. Min värld genom linsen. Jag ser så mycket vackert, när jag åker till skolan, när jag åker hem. Jag ser så mycket som måste dokumenteras, jag vill visa bråk, mobbing, få människor att öppna ögonen, utan ord. En bild säger mer än tusen ord.
Nu är mitt liv uppbyggt så att jag aldrig har tid att fota, och ska jag tala om något så är det nog det värsta av allt. Det är inte läxorna och inte proven, utan att se allt det där utan att kunna fånga det på bild! Hur många ögonblick har jag inte känt att jag verkligen saknar kameran, saknar att ställa in skärpan, bländare och rikta linsen mot det jag vill fånga? Jag kan tala om att det är fler än vad jag kan räkna. Då måste jag lägga till att jag inte är särskilt dålig på matematik heller.

Det här inlägget spårade ur totalt, det beror säkerligen på att jag är lite arg på min bror som inte kan förstå hur jag tänker osv. osv. osv.

Egentligen har jag inte tid att sitta här och skriva, så det är dumt att jag gör det. Jag ska göra matte och engelska, för idag har jag tittat på tv, läst och försökt sova en stund. Jag misslyckades. Sedan ska jag lägga barnen efter allt plugg. Egentligen har jag inte tid att sitta på datorn alls (trots att jag redigerar ett par foton precis nu).

Så... ni får ha en trevlig kväll! Hoppas det är en bättre dag imorgon.